Historia

“På de äldsta sjukhusen i Uppsala bedrevs någon typ av långtidsvård. Så småningom kom korttidsvården alltmer att dominera och det blev svårare att få plats för de långtidssjuka.
Sjukstugorna innehöll faktiskt uttryckliga föreskrifter som utestängde långtidspatienter från vård.Först genom 1918 års fattigvårdslag började en ändrad inställning till de kroniskt sjukas vårdbehov att göra sig gällande.

Enligt denna lag fick landstingen föreläggande att medverka i kronikervården, antingen genom att inrätta egna vårdanstalter eller genom att bidraga med halva kostnaden för sådan vård på kommunala inrättningar.
Uppsala läns landsting tillsatte 1919 en kommitté med uppdrag att utreda och inkomma med förslag i frågan.
Redan år 1907 hade emellertid Samariterhemmets direktion sänt ut ett upprop med vädjan om pengar till ett kronikerhem i Uppsala. Man fick visserligen in en del pengar, men år 1912 gick landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld i spetsen för ett nytt upprop till förmån för ett långtidssjukhus. Man fick in omkring 125 000 kr, men det stora tillskottet kom 1924 då direktör H W Söderman vid Uppsala Ångkvarns 50-årsjubileum bidrog med en donation av
125 000 kronor.
Kommunen skänkte en tomt på 11 500 kvadratmeter i Svartbäcken. Sedan stadsbidraget erhållits på 55 000 kr behövde landstinget endast bidraga med samma summa till utrustningen.
Tunåsen sjukhus hade 46 platser då landshövding Hjalmar Hammarskjöld invigde det den 2 september 1929. Det kostade omkring 400 000 kr att uppföra
och inreda sjukhuset.” 

Källor: “Femtio år i Sjukvården” av Sigvard Bergquist (Tunåsens
direktionsordförande 1979)